Väsjöbacken år 2042

Det vi nästan såg på den korta filmsnutten var Evelina Bahar-Jönsson. Då var hon bara fem år. Nu, tjugofem år senare är det knappt en enda person i Sverige som inte vet vem hon är.

Den där soliga januaridagen var det hennes första dag i Väsjöbacken, hennes första dag på ett par skidor överhuvud taget. Hennes föräldrar hade i förhoppning om att hon skulle hitta kompisar anmält henne till skidskolan. De funderade på att flytta och om Evelina trivdes skulle det göra allt så mycket enklare.

Med kompisar var det inga problem. Men skidorna krånglade litet i början. Men Evelina envisades och redan mot slutet av andra dagen svängde hon sig ner för backen, rakt in i pappa Stefan som inte missat ett tillfälle att peka på sin något runda mage och påstå att det är bulan efter Evelinas hjälm och inte alls tveksam kosthållning.

Evelina fick inte bara mängder av nya kompisar, hon fick ett intresse som tog familjen från innerstan till Väsjön och därefter ut i världen. Det är berättelsen om Sveriges allra största alpina stjärna någonsin med nittiotre segrar i världscupen och inte mindre än åtta OS-medaljer.

Att Evelina skulle nå långt visade sig snabbt. Redan efter ett par helger började det gå fort nedför backen. Som femåring var hon för ung för att träna och tävla i skidklubben. Men det var svårt att undgå hennes åkglädje. Så hon fick vara med som maskot i den lokala skidtävlingen Ross Knocken. När speakern konstaterade att föråkaren Evelina utan startnummer slagit de fyra år äldre åkarna med två sekunder kunde man kanske anat. Men det var inte genom någon medfödd skicklighet som Evelina nådde den absoluta världstoppen.

När familjen installerat sig i nya lägenheten med utsikt över skidbacken började en målmedveten träning där Evelina kunde utnyttja alla möjligheter till allsidig träning, sommar som vinter: löpning och längdskidåkning i spåren, fotboll med de några år äldre tjejerna. I backen var det alltid någon att tävla med eller mot, oavsett årstid. Väsjön blev till slut för litet. Först skidgymnasium i Järpen, därefter tog karriären helt över och från och med examen och under tio efterföljande år hade Evelina över tre hundra resdagar varje säsong. Men om sommaren återvände hon till Väsjön och midsommar firades som alltid med ett morgondopp.

Ross Knocken var Evelinas allra första tävling. Tjugofem år senare, en helg i mars skulle Evelina göra sin allra sista tävling i samma backe. Tusentals människor hade kommit till Sollentuna för att vara med om det historiska åket.

När speakern berättat historien om hennes allra första tävling som femåring ställde sig den vuxna stjärnan i startfållan. Stavarna sattes bestämt ner framför startgrinden, Evelina fällde överkroppen, skidorna lyfte sig och hon öste fram till den första porten. Den kraft som satts i rörelse fick hela publiken att tystna. En port, två portar sedan plötsligt avstannar rörelsen och Evelina rätar upp sig, slår av på farten och bara glider ner för backen i stora vida svängar. Det finns inget kvar att bevisa. En karriär är över, en karriär som började i en liten knapplift en solig januari tjugofem år tidigare.

När Evelina ställer sig vid sidan av prispallen där tre unga flickor står med guld-, silver- och bronsmedaljer runt halsen vill inte vill inte publiken sluta applådera. Det är inte bara Pappa Stefan och mamma Shahins ögon som tåras. Evelina själv har svårt att hålla tillbaka. Och när Sveriges drottning Viktoria kliver fram med blommor brister det även för henne.

En helt vanlig berättelse från Väsjön.

Text och film: Lars Holmberg